Jag tar ännu ett steg närmare klippkanten, och tittar ner i dess djup
och långt där nere ser jag det blå havet, långt nedanför detta stup
jag blickar ner i vattnet en sista gång, och tittar på dess klarblå färg
och plötsligt kommer en kall kår, krypandes längs hela min ryggmärg
jag känner hur rädslan sakta kryper fram, och fyller upp hela mig
och nu kommer alla minnen åter tillbaka, minnen om mig och dig
jag sluter mina ögon, och försöker stilla mina tankar för att vidare gå
och slänger mig ut från kanten, och försöker med händerna himlen nå

Upp mot himlen öppnar jag mina armar, för att fånga den i min famn
och plötsligt hör jag, hur något från djupet ropar mitt namn
ner mot djupet tittar jag, och hör att ropen kommer från havets botten
och jag förstå nu att jag för den här världen, ej längre håller måtten
bort från tryggheten börjar jag försvinna, ner mot vågorna och havet
och inte förrän nu förstår jag, att jag aldrig uppfyllde kravet
mot djupet börjar jag sakta falla, ner mot rösten som jag hör
och jag tänker, är det verkligen såhär det känns när man dör

min själ försöker att slita sig från min kropp, men jag håller den kvar
och jag tar med den ner i fallet, åtminstonde tills jag funnit mitt svar
mitt hjärta börjar att slå allt snabbare, i takt med min hastighet
och vad som kommer att hända efter fallet, är det ingen som vet
mina ögon ser ner i vattnet, och märker att inte många meter återstår
och jag börjar göra mig i ordning för smällen, som jag snart får
min kropp slappnar av en sista gång, innan den vattnets yta möter
och sen spänner jag hela mig, innan jag mot vattnet stöter